RK

äntligen är det sommarlov, men det käns inte lika bra som det gjort alla andra år.
hade skolavslutningen idag och jag trodde att jag skulle kunna hålla tårarna borta, lyckades nästan..
det gick bra ända tills vi kom in i klassrummet och alla samlades, stefan började läsa en dikt han gjort om oss och då brast vi alla ut i tårar. gud så hemskt det kändes att det faktiskt finns folk i klassen man aldrig kommer träffa igen och folk som står en riktigt nära hjärtat kommer glida längre och längre bort från en. nu när man just fått så himla bra och mysig kontakt med alla så måste man sluta och splittras, alla åt olika håll? jag skulle gärna börja om sexan igen eller åtminstone få ha samma lärare och samma underbara klasskamrater livet ut. självklart kommer man att hitta nya vänner som man lär sig tycka om, men det kommer aldrig att bli samma sak. vissa av personerna som man nu splittras från har man känt sen man var ett spädbarn, sen dagis och sen lekis. ikväll har vi samling allihopa vid backen och det kommer nog ha runnit tårar flera gånger på oss alla innan kvällen är slut.
tack för dom här tre underbara åren!

jag älskar er, mina tjejer!